Alzheimers sjukdom lämnar ingen oberörd

Min mamma, Ing-Britt, brukade vara en av de starkaste kvinnorna jag kände till. Hon var alltid omhändertagande, mot såväl vuxna som barn, och hennes hem stod alltid öppet. Hon var min stöttepelare och trygghet. Nu har rollerna bytts helt – på grund av Alzheimers sjukdom.

Jag har svårt att säga när allt började. Sjukdomen kom smygande. Kanske ville jag inte heller riktigt erkänna för mig själv vad som var på väg att hända? Men till slut blev det alltför tydligt. Mammas allmäntillstånd var påtagligt försämrat och hon hade blivit både trött, glömsk och tillbakadragen. Nu har det gått drygt två år sedan hon fick sin Alzheimerdiagnos.

Mamma blev inte förvånad över att hon hade drabbats, eftersom båda hennes föräldrar gick bort i sviterna av demens. Däremot har hon inte riktigt sjukdomsinsikt. När hon har glömt något och jag påminner henne kan hon fråga om jag tror att hon är dum i huvudet. Men oftast är hon ändå på bra humör, även om dagsformen kan pendla kraftigt. Det värsta just nu är nog att hennes talförmåga försvinner mer och mer.

“Jag känner mig otillräcklig”

Att hantera detta och hjälpa mamma i vardagen är tungt, inte minst emotionellt. På jobbet möter jag regelbundet demenspatienter och då vet jag precis hur jag ska göra, men det försvinner med mamma. Då tar känslocentrumet över. Hennes bästa hänger på mig nu, vilket ger mig en ständig stress. Jag känner mig alltid otillräcklig. Alzheimer är verkligen en hemsk anhörigsjukdom!

Min högsta dröm är att hjärnforskningen ska besegra Alzheimers sjukdom, även om jag vet att det är för sent att rädda min mamma. Jag ser ju också i mitt arbete hur mycket resurser demensvården kräver. Om utvecklingen fortsätter, att allt fler drabbas, undrar jag om vi kommer att klara trycket. På så sätt angår Alzheimerforskningen hela samhället. Jag hoppas att du vill vara med och bidra till nya framsteg. Ge gärna en gåva till hjärnforskningen redan idag!